Stycke om hur ögonen och hjärnan vill skapa mening.


     
Ur Track A-dagbok 7:


I halvsömnen för ett par dar sedan fick jag för mig en bild, där jag var som i en mörk gränd, och såg en stenbrygga bortom skuggan, med gnistrande vatten. En båt med, tror jag. Hur som helst blev det som jag gjort förr i halvsömnen: Jag koncentrerade mig och gick in i bilden. Fast jag vet det inte är verkligt framträder bilden mer och mer konkret, verklig, när jag fokuserar. När jag släppte koncentrationen ville bilden försvinna. Det ville jag inte, så jag koncentrerade igen. Jag tror bilden illustrerar min livssituation. Fast i en mörk gränd. Ser nåt ljust, vackert och underbart bortom skuggan. Dit jag inte kan gå. [P.g.a. fotskadan.]
Det har hänt ett par gånger förr i halvsömnen att jag sett nån liten grå prick. Nåt man tänker kan vara bara nåt på näthinnan. Men när jag anstränger mig att ”titta närmre” framträder pricken och blir till ett konkret korn, där jag ser detaljer.
Jag tänkte på det i går, att det är ögat och hjärnan som är så att de vill se mening och samband. På samma sätt som man ser ansikten eller annat i molnformationer. Det var märkligt med det för nån vecka sen. Jag hade ångest, och skräcktillståndet gjorde att ansiktena i molnen jag såg här genom sovrumsfönstret, blev ruggiga skräckansikten. De var så skrämmande att jag fick titta bort. Skrämde mig lite. Men tillståndet gör att man ser sånt som överensstämmer med tillståndet. Nåt jag inte ville se. Otroligt att hjärnan kan fungera så.
Jag har förr märkt att om jag t.ex. jobbade med datorkonst, så såg jag i naturen former som liknade formspråket i mina bilder.


Förklaring till den ena teckningen finns längre fram: "Genomborrade saker är en återkommande bild på tortyr, plåga."




Tillbaka till Out of This World - Teckningar, drömmar, det undermedvetna.

Tillbaka till innehållspunkter.
 



 
©Torger Berstad | www.lanterna.nu