Påhopp på Värmlands museum, ur boken Dokumentation av en masspsykos

Ur boken Dokumentation av en masspsykos:

Värmlands museum fortsätter med påhoppsutställningar.

Utställningen med Robert handlade till oviss del om att trampa på mig. H's utställning, samtidigt, klargjorde det.
För kanske ett halvår sedan trillade en ny mardrömspollett på plats. På cd-bladet, till cd:n som följer med Spelar ingen roll, ger jag massa filmtips. Bl.a. filmatiseringar av Tennessee Williams. A sa att titeln Vem är rädd för Robert Jäppinen? anspelade på filmen Vem är rädd för Virginia Wolf? Jag fann ut att båda Tennessy Williams och författaren till Vem är rädd för Virginia Wolf?, Edward Albee, var homosexuella. Så det grälande äktaparet i filmen är egentligen baserat på ett homosexuellt par. Genom att skapa denna koppling stärker museet lögnen om Robert och mig som ett ”homosexuellt par” – vill jag säga.
Robert skällde mycket på mig. Ett personligt ombud jag hade jämförde vår relation med ett dåligt äktenskap. En kvinna som hade gått på Ord, Bild och Drama med mig var inne på samma sak en gång. Så det är ett löjeskoncept (samtidigt som det var ett skräckkoncept), med homoförnedring. Mot den icke homosexuella. Inte att undra på att det är så mycket psykningar av den sorten.
Dessutom ger titeln en association till ”Who’s afraid of the big bad wolf?”. Innan utställningen med Robert hade de där en virkat varg (som en skulptur) med en planta växande upp från ryggen. ”Han är död nu, och inget att vara rädd för.”? (Det som skulle kunnat exponeras?)
Dessutom skapar boktiteln en brygga/koppling till min bok, Vem är egentligen Robert Jäppinen?

Efter att Roberts och HB's utställningar var över, gick jag in på museets hemsida för att se vad som nu fanns. De hade en ny trampa-på-Torger-utställning, som jag beskrivit i Track A-dagbok 5:

Efter att H's utställning var över gick jag in på Värmlands museums hemsida igen och hoppades att hitta nåt annat än nya spoofigheter, men fann at en nästa spoofutställning pågick eller kom. Detta var efter att jag lagt ut teckningen på denna boks framsida på hemsidan [Den som finns på boken Pennteckningar. Se appendixet!], och utställaren utgick lite från den i sin presentationstext på hemsidan. Jag borde ha sparat texten. Det var en totalsoppa. När jag nu skulle skriva att det var en soppa av en text så är det ett exempel på hur saker kopplas undermedvetet även när jag skriver. Hon skrev nämligen att hon hoppades att nån fick nåt utbyte av ”soppan”. Det var igen en text som var avsiktligt tokig just förde man skall förstå att det inte är på allvar, utan just en spoof. Fullständigt bananas text om hur man skulle typ göra i livet och konsten. Det var om att man skulle sluta gå till psykologen – som jag gjort, och ”zooma ut”, vilket jag tycker min teckning kan ge en känsla av, med de svarta fälten, utifrån den mera realistiska mitten på bilden. Med ”soppan” fick jag en association dels till att jag i förra boken kallat utställningsintendentens text i boken Vem är rädd för Robert Jäppinen? för en soppa. (Det är en fullständigt otroligt sjuk soppa faktiskt.) Och dels en association till vad jag just skrivit bredvid videon under min mig-text på hemsidan. Den heter Om mig och snurren kring mig (”Uppochnervärlden”). Bredvid hade jag en lite slarvigare formulering än nu. Ungefär att det var förde jag behandlas som varande saker jag inte är, och tvingas orientera mig i den sörjan, som jag kallar det ”uppochnervärlden”. Så jag har ordet ”sörja”. Detta är dessutom på Annat-länken (nu döpt om till Mig&Annat), som är väldigt rörig, och var fulare då dessutom. Säkert nåt som kan kallas soppa.
Jag minns inte vad mera för goja hon skrev nu, men mitt i texten stod det plötsligt ”Oh yeah baby!” – Så då förstår man att det var nåt totalspattigt oseriöst. ”Oh yeah baby!” skall ha avsett att göra ”spoofobjektet” till en vildhjärna. [Det kan också vara en pekning till Morgan Ågrens låt, med titel ungefär ”Ooo baby”. Mats & Morgan ser f.ö. ut att ha gett sig på mig de med, i nya albumet Schack Tatí.] Jo, nu minns jag nåt mera hon skrev. Det var om att hon var från den nya generationen som hade/använde YouTube (jag har en radda YouTubevideor om Asperger på min Aspergerlänk) och om hur hon snodde grejer på nätet…
När det står om att sno saker ger det mig många associationer. Jag hade fortfarande ute ubåtbilden från min granne under sin demonisera-Torger-facebook-profil. Klippt med skämtkommentaren ”Han ligger i badkaret igen.” På länken med mera ur Track A-dagbok 2.
Jag har alltid haft gott om citat på mina hemsidor. Vad som annars kan kallas ”snott” är att jag har Marcus Priftis’ text om normalisering scannat ur hans bok (Främling vad döljer du för mig. En bok om rasism), på en länk. Annars får det mig befara om hon kanske avser sno, eller ha snott, nåt från mig. Jag har tänkt innan vilken guldgruva mina grejer är för att sno idéer. Då jag en gång loggade in på NWT för att kolla en Robert-artikel fick jag genast ett exempel på det. Jag minns inte vad det var, men en skämtteckning var en av mina idéer. – Fast stereotypfult ritat förstås. Stil som fungerar i tidning. Jag har inte koll på elementära saker, och saker får bli lite ”fel”. En sak en gammal vän petade i mig om gällde copyright. Jag har nederst på alla mina länkar (utom ett par) copyrighttecknet och mitt namn. Gör det mera lockande att sno, eller att antyda att kanske?
Konstnärligt fick man inte grepp om vad hon gjorde. Jag minns inte nu vad bilden visade, men det var nåt som påminde om glaskulor, som var vridna. Jag har inte skrivit det väsentliga. Utställningen hette Lanterna Magica. Hon skrev att det uppenbart var efter Bergman. Men det är ju i själva verket min hemsida (www.lanterna.nu) som har massa saker som verkar magiskt. Även nämnda vän ville ha mina grejer att referera till Lanterna Magica, fast jag förklarat att det avser lanternor att styra skepp efter. Min kustuppväxt.
Men det var lite glasblåsningskänsla i de vridna färgrundlarna. Flumassociation. Motsvarande hur heltidsspoofaren ”V” [Efternamnsinitialen är egentligen W.] gjort. Beskrivet i K2.
Det var nån mera konstreferens hon var inne på, men jag minns inte nu mera av texten. Det var ruggigt upptäckte att museet följde upp den ena spoofigheten med en ny på en gång. Det var väl nu jag lade till nåt på Annat-länken. Under där jag föreslog att man kanske skulle kunna göra en samlingsutställning av all trampa-på-Torger-konst, lade jag till frågan om jag rent av vore värd en särskild lokal som skulle kunna heta Spoofatoriet. Jag tror museet har någon lokal som heter nåt med ”..atoriet”.

Längre fram i boken beskriver jag vad jag hittade för vidare spoofande jag fann på museets hemsida då jag senast kollade. Det var om höstsalongen. Igen hoppades jag det inte skulle finnas nåt nytt. Detta vansinne pågår verkligen hejdlöst. Utifrån hetsen och detta ville jag ha bokens undertitel om normalisering, som är vad Marcus Priftis skrivit om det, och jag också nu har citerat på Annat-länken.
[Det var en chock att senare finna att Marcus gett sig på mig.]